Axel, Oskar, Gustav och bubblorna

Axel Danielson har med kamera, under tio års tid följt sina systersöner, tvillingarna Oskar och Gustav. Det blev bioaktuella dokumentären ”Pangpangbröder”, Axel Danielsons debut, som på ett alldeles eget sätt berättar om att växa upp. Genom vad Axel kallar 53 ”bubblor”.

Henric Tiselius träffade Axel inför premiären för at förklara det där med bubblor. Pratglad, öppen, vetgirig och alldeles lagom stöddigt diskussionsvillig.
Så som de alla mer eller mindre verkar vara, medlemmarna i det göteborgska filmkollektivet Plattform.
Där verkar det spruta av idéer?
- Jo, vi pratar mycket om vad kärnan i det vi sysslar med ska vara. Om det är branschen vi ska förhålla oss till, eller om det är något annat som är viktigt…
Och svaret på det är då…?
- Att det är något annat. Jag tycker, exempelvis, att den rörliga bildens styrka är något annat än att berätta ”hur ska det gå?”. Något annat än storytelling. Filmens största styrka är att visa ”hur ser det ut”. Bilderna.
– Filmbranschen –både för dokumentärer och fiktion – är alltför inriktad på ”hur ska det gå”. Då är det väl intressant om det är några som istället vill berätta hur livet ser ut, tycker jag.
Du menar alltså att du söker något som är mera sant?
– Ja, i alla fall i en annan bemärkelse än att det vanliga ”den här historien handlar om detta”.
Men blir det mer sant då, som du jobbar?
– Pojkarna i ”Pangpang-bröder” har levt i typ 87 630 timmar. Det finns ingen som gör anspråk på att alla de ska redovisas. Men om man skulle vara intresserad av att bygga upp en story kring deras timmar, då tror jag att man tullar mer på sanningen än om man intresserar sig för skeenden och situationer – som bubblor. Dessa bubblor måste vara uppriktiga, de måste innehålla något som man själv tycker är intressant att se, för sin egen skull. När de hamnar ihop så kommer att man ändå att hitta en story.
Du har dina fristående scener, bubblor, men du har ändå valt att berätta Oskars och Gustavs uppväxt kronologiskt.
– Men premissen är att scenerna ska vara som bubblor, där man ska kunna se en scen och den ska ha ett värde i sig. Inte någon gång får den vara där bara för att berätta något inför de andra bubblorna.
53 kortfilmer med andra ord?
– Ja, på ett sätt. Sedan är det väl inte alltid jättebra kortfilmer du skulle få…. (skratt). Vi försökte under det första årets klippning att modellera bubblorna fram och tillbaka, jobba med barndomen som nedslag. Men när man utgick från killarna som, exempelvis, 15-åringar och lade in kronologiskt tidigare bubblor efteråt, blev det som om dessa var minnen. Som gjorde att man som åskådare försökte koppla ihop den scenen med vad man hade sett nyss. Och göra någon slags logisk ”aha, det var på grund av det som….”. Alltså, man börjar att intellektualisera över materialet istället för att se. Därför blev det naturligt med rak kronologi. Filmen var tvungen att läggas upp så, för att man ska kunna få göra egna kopplingar…
– Men det satt långt inne måste jag säga. Det tog ända till augusti förra året innan det blev tydligt att det var så det skulle göras. Det är vi själva som tänker att vi behöver mixtra eller ta ut svängarna, för att det ska bli något utav värde. Men så är det ju inte.
– Det är en person som betyder mycket för Plattform som heter Kalle Boman. Han är lite äldre än vi och har jobbat med Bo Widerberg och Roy Andersson och är en väldigt viktig bakgrundsgestalt för oss. Det var han och jag som satte oss i augusti och började prova. ”Herregud, nu sker det någonting med materialet, någon form av uppriktighet som jag saknat.” Och det var när pojkarna såg den versionen, som de för första gången på allvar tyckte att det var bra.
Men man kommer ändå inte undan att de 53 scenerna till slut ändå utgör en helhet. Känns det som om de ändå tillsammans måste kännas som en sanning? Som helhet?
Det finns ju vissa bitar som knappt finns med, jag tänker på sexualitet, som brukar vara så viktigt i dessa år, , jag tänker på moral i förhållande till andra… liksom… ja om man nu ska tänka helhet?
– Verkligen. Man kan ju tänka att det mesta från tonåren inte är med. Det tar tjugo minuter in i filmen innan den första föräldern dyker upp… Det finns inte en enda bild från skolan, det finns nästan inte en enda sådan där kommunal transport-bild…
Nä, det finns ingen värld ”utanför”, förrän väldigt långt in i filmen…
– Just. Väldigt långt in i filmen, och jag kan säga att det var på gränsen att scenerna med kompisarna fick vara med. Det har att göra med att man måste välja… Man måste reducera för att det ska bli tydligt. Man måste ta bort och inte tänka att ”det här måste vara med för att..
… det ska vara en barndomsskildring eller nå’t…
– Exakt. De flesta saker måste reduceras för att andra saker ska bli tydliga. Och då har det verkligen varit en avvägning. ”Ska vi ha med föräldrarna tidigt, nej, vi tar bort dem”. ”Ska vi ha med kompisarna.. nja, men den får vara med”. Man kan säga att när det här radbandet av scener… Okej, vi har ingen konventionell dramaturgi i det här, för det är inte på det sättet vi jobbar, men just därför blir det ännu viktigare vilka scener som är med, hur långa de är, hur de spelar mot varandra. För att man vill ju att människor ska vilja titta vidare. (skratt). Man vill ju att det ska finnas ett slags sammanhang. Men hur man sedan gör de kopplingarna, som publik, det styr inte vi, exakt, hur det ser ut. Men det blir förstås oerhört viktigt hur scenerna är, hur långa de är, hur de ser ut, om en har en liknande konfliktsituation som liknar en annan… Liknar de varandra för mycket, ja då måste… Det blir ett pusslande liksom.
De hänger ändå ihop.
– Exakt. Vi är medvetna om att vi i stort sett inte har någon musik i filmen, men en halvtimme in i den så måste vi ha det, för att ge energi åt de nästkommande scenerna som är långa…
Du kommer inte undan dramaturgin!
– Nej, exakt. Jobbet innebär nästan ännu mer dramaturgi. Det är inte den i sig jag är skeptisk mot, det är att man hela tiden går storyn till mötes, att man hela tiden lägger fokus på storyn… Att det är historien som man hela tiden intresserar sig utav, vilket gör att man tar bort mycket av det som kan vara den rörliga bildens styrka.
Så du vill komma bort lite från det här vi redan hade på stenåldern, med historierna som berättades runt brasan? Landar du mera i någon slags poesi då?
– Grejen är att jag tror, när det gäller det här med att de berättade historier runt brasan… Jag tror att man beskrev hur saker hade gått till. Det kan mycket väl vara så att men beskrev ett exakt skeende, så precist som möjligt. Jag tror att vi har vridit lite på det här med ursprunget för berättande i vårt samhälle idag. Samma sak med Aristoteles. Om man säger begreppet drama. Det betyder ju egentligen dilemma, vilket är något helt annat än drama förknippat med film idag.
Nja, ursprunget är ju detsamma. men…
– Det finns ändå en slags förskjutning tycker jag. Den här reduceringen, vad gäller inputs i filmen, är helt enkelt till för att det ska skapa en tydlighet på andra saker som jag inte alltid är säker på att jag kan sätta ord exakt på vad det är. Reduceringen var helt avgörande för att det skulle gå att jobba på det här sättet.
Alla är väl intresserade av uppväxten, vår kanske viktigaste ålder, men hade du från början det extra intresset som krävs? Har du själv något osunt förhållande till din egen uppväxt?
– Min examensfilm från högskolan, ”Sommarlek”, som handlar om en ung pojke som begår ett moraliskt brott mot en groda (skratt), är också en slags uppväxtskildring. Och så den här. Och även nästa projekt kommer att handla om yngre tonåren. Jag håller med dig, det är den viktigaste åldern och det finns en massa saker som jag inte är klar över, varför man gjorde som man gjorde, varför, som gör att jag vill undersöka.
Så du har egna knutar att lösa upp?
– Ja. Absolut. Men när det gäller ingången till de här pojkarna är det ju dels det uppenbara, att de är tvillingar och fysiskt väldigt olika, men också att de har så olika sätt att möta omvärlden på. Oskar var den som mötte världen så här (visar stora ögon), kanske för att kompensera för sin längd, jag vet inte… Medan Gustav tog en roll som var väldigt sluten. Han tittade en knappt i ögonen. Och idén var att om vi börjar filma nu och filmar i tio års tid, då måste det vara tio år som vi gör detta, för då kommer det att ske någon utveckling. Det kommer att finnas en historia eller något som man kan avläsa. Av intresse.
Men då måste överenskommelsen också vara att vi inte slutar om sex år, eller sju år liksom.
Varför behövde du just den här tioårsperioden? Du var tydligen inspirerad av någon film du inte ens sett?
– Ja, (skratt) jag var ju inspirerad av en film, Michalkovs ”Anna”, som skildrar hans dotter under en tioårsperiod. Den har jag fortfarande inte sett. Den är tydligen oerhört svår att få tag på. I alla fall utan franska undertexter…
Men du har ju andra lite liknande filmer, till exempel alla de här Jordbro-filmerna?
– Tanken var nog att man skulle göra något annat än Jordbrobarnen. Jag uppskattar dem verkligen och tycker att de är fantastiska dokument. Också antropologiskt. Nästan som forskningsmaterial. Men jag kan också tycka, som vi pratade om tidigare, om den rörliga bildens kraft. Dess inneboende styrka… den har de inte utnyttjat till max. Idén blev att vi skulle göra något annat än Jordbro. Något där det blir scenerna som bär.
– Sedan måste jag också säga att tiden, att arbeta med tid också är väldigt tacksamt. Därför att man kan släppa på några av de här ”Hur ska det gå då?”, ”Vad kommer att hända?”. Också i rent finansieringssyfte.
Ja, hur har du överlevt under dessa år?
– Jo, det har faktiskt varit just att vi har kunnat säga till finansiärerna att ”vi har halva tiden av inspelningen kvar”, ”vi har fem år kvar” av inspelning. ”Vill ni vara med?” Vi kunde visa scener fram till de var fjorton och säga, så här kommer det att se ut, vill ni vara med?
Det kanske blir en extrafilm på dvd:n, med DINA tio år?
– Det kanske inte är så väldigt tydligt i filmen, men från de första bilderna till de sista finns jag med. På något sätt, Dels vad jag intresserar mig för… vad jag fokuserar på och hur bilderna tas. Så man kan läsa in min utveckling också. Jag började med filmandet av dem när jag gick på Skurups folkhögskola. Och filmade på lov, liksom jag gjorde det när jag arbetade som brandman. Mitt gamla jobb i Kristianstad. Sedan fortsatte jag att filma hela tiden och kom till Fotohögskolan i Göteborg. Och fortsatte att filma. Ända tills jag gick ut skolan var det här mitt sätt att utveckla mig att filma. Så fort jag hade möjlighet. Jag har lämnat dem som max i ett halvår.
Har du varit inblandad i några andra av Plattforms filmer?
– Absolut! Både i ”Gitarrmongot”, där vi var ett jättelitet team, sedan även ”De ofrivilliga” och ”En enastående studie i mänsklig förnedring”… där vi ju är många fotografer…
(skratt). Jag tycker det är en fantastisk film.
Verkligen. Hur mår Patrik (huvudpersonen som dokumenterat sitt eget eländiga liv) nuförtiden?
– Fakta är att han mår så jävla bra. Han är ju fortfarande ihop med den här tjejen som han träffar. Han har ju också fått en forskartjänst… Han är Plattforms akademiker. På Filmhögskolan. I filmisk gestaltning. Forskar om melankoli! Sedan har vi Michael C. Karlsson…
Var är brudarna då?
– Ehh, det är ju det. Fiona Jonutsi skulle egentligen gjort långfilm med oss för något år sedan, men sedan hände något. Katja Wiik är rollbesättare hos oss och håller på med ett projekt. Så det finns där, och vi är medvetna om problemet. Det är ett gammalt kompisgäng. Då kan det bli svårt.
Hur är ditt förhållande till dina systersöner idag?
– Mycket bra, men nästa projekt måste vara att de filmar mig!
– I en dokumentärsituation kan man inte undvika att man hamnar i beroendeställning. Alltså, den som tar bilden måste var den som är ansvarig. Men de som är framför kameran kommer alltid att behöva leva med den bilden…
… vilken är lättmanipulerad…
– Exakt, den är oerhört lättmanipulerad. Och det är naturligtvis en massa scener i den här filmen som är manipulerade. För att tydliggöra… ja, det vi pratade om innan, att det måste bli en slags reducering. Men pojkarna har hela tiden varit medvetna om det här. Vi har pratat enormt mycket om vad det är man är ute efter. Om varför vi har filmat det här. Därför att det är inte alltid självklart. Varför har vi tagit den här scenen? Och vi har också talat om att om den här filmen ska få något värde för andra människor så måste det finnas scener där det bränner till! Där det är på allvar! På riktigt. Vi ska ju ha de där scenerna som man INTE ser i annan svensk dokumentär. Vi ska göra klassiska scener. ”Va, det är ju vi”, säger de.
– Med det sagt – att det alltid finns en utnyttjandesituation – så finns det ju också någonting som är fint, något som pojkarna också uppskattar. De har ju skett under de här uppväxtåren 9-19,… saker och ting som kan vara väldigt jobbiga. Och föräldrar går inte alltid att prata med, inte kompisar heller, då det alltså brukar saknas någon vuxen. Men då har ju jag funnits där. Och varit väldigt intresserad. Alla har ju vetat om att det är en arbetssituation, men det har inte förminskat ens intresse, man har kommit varandra väldigt nära. Så under långa perioder är det ju dem, som jag har haft MEST kontakt med av alla. Telefonkontakt när jag varit i Göteborg, man har skypat, man har lyssnat, man har funnits där för varandra. Det är något som man oftast glömmer bort i ett dokumentärt sammanhang, att den skapar ju en väldigt stark relation. I vårt fall har vi ju tur, för att vi är en familj. Så den kommer ju alltid att finnas där. Men man kan ju tänka sig, att när man varit väldigt intensivt med några under ett par år och så snapp – så är man plötsligt borta – att inse vilken oerhörd smärta det kan innebära.
Ett problem ändå att vara familj kan ju vara att man sätter gränser lite tidigare, än vad man skulle göra med några som man inte har någon riktig relation till?
– Jaa…. Jag tror att det handlar om förtroende. Vilket förtroende man bygger upp. Och hur långt man kan gå. Vi kom tidigt överens om att; ”vi inte har någon censur under inspelningen. Däremot får ni vara med under klippningen. och är det något ni absolut inte vill ha med under klippningen. då har ni veto på det.” Den andra premissen var att jag sade till föräldrarna, alltså min syster och hennes man, att min lojalitet kommer att ligga hos Gustav och Oskar. Jag kommer inte att berätta vad de gör, om de inte går över några gränser som jag anser är för långt. Så att de var medvetna om det. Vi kunde spela in och banden lades undan. Ingen fick lov att se dem. Då blir det också, som den första fyllan när man är 14 år, helt okej att ha med när man ser den fem år senare. Då är den inte längre någon fara. På det sättet gick det att parera vissa saker också. Det hade varit väldigt känsligt om vi sett på en sådan sak bara ett par månader senare, då hade det varit nej från dem. Men tiden nöter…
Med alla framgångar måste det kännas som om ni nu har arbetsro på Plattform.
– I och med att ”Pangpangbröderna” tog ett års extra klipparbete så är alla pengar borta inför mitt nästa projekt, ”Kamp”. Men så kan det bli, eftersom vi kommit överens om att aldrig släppa något förrän vi själva tycker att det är skitbra. Den inställningen kan alltså kosta väldigt mycket. Då måste man själv finansiera det där extra. Men jag tror att styrkan om man intresserar sig för något genuint, alltså tar något på allvar istället för att tänka ”bransch”, då tror jag att det kommer att skapa möjligheter till att finansiera. Sedan är det förstås så att Ruben (Östlund)s framgångar drar ju med oss andra. Det gör det lättare också för oss. Står vi samman gör det kanske att vi inte måste anpassa sig oss till en svår bransch. Att hitta en klunga, hitta några som stärker varandra, det tror jag är jätteviktigt. Kollektivet betyder enormt mycket för oss.
Som en plattform att stå tryggt på.

Foto (och som alltid text): Henric Tiselius

Trailer